Sista intrycket av Israel
Vi blir genast insugna i vägspärren in till flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv. Vi åker med en palestinsk man, som inte är taxichaufför. Den som vanligt tungt beväpnade soldaten kollar upp oss och förhör Anna tills hon blir skakig av nervositet och ilska. Sedan får vi klistermärken med en speciell färg och en sifferkod på våra pass.
När vi kommer fram till flygplatsen och ska gå fram till incheckningen så kommer den andra kontrollen.
– Hello, welcome. Vad har du gjort i Israel? Var har du varit? Vilka har du träffat? Vad har ni för relation? Åkte ni tillsammans från Sverige? Hur länge har ni varit här? Har ni fått någonting från någon?
Efter ett långt förhör kommer en annan man från säkerhetstjänsten fram. Han förhör oss mer.
– Vad arbetar ni med? Varför arbetar ni inte med israeler? Vilka projekt har ni besökt? Vilka har ni pratat med? Vilka ställen har ni besökt? Vad har ni gjort i Gaza?
I Pers, Henriks och Annas pass finns en stämpel från Gaza. I mitt pass har de glömt att stämpla. Men jag har stämplarna på en lös lapp, som jag inte visar.
Vi får röda lappar på våra väskor. Alla väskor, påsar, pass och biljetter förses med den röda klisterlappen med olika sifferkoder och någon annan kod ikryssad. De andra i kön får lila, rosa, gröna, gula, eller gulblå lappar. Så väntar röntgen av bagaget. Efter röntgen en genomsökning av allt bagage och röntgen igen. Jag har tur, jag behöver bara packa upp några av alla små påsar och pryttlar jag har lyckats få med mig. Allt undersöks med en detektor, en del inuti och en del utanpå.
– Vad är det för apparat? frågar jag.
– Sorry, I'm not allowed to tell you.
Efter varje väska – jag har fyra – får jag plocka ihop allt igen.
Anna råkar värre ut, hon måste öppna allt och personalen gör hål på hennes påsar med nötter för att kunna genomsöka dem.
– Is this your camera? Did you pay for it yourself? Does it work?
Efteråt upptäcker Anna även en fantastisk bild på en metalldisk, ett golv och säkerhetspersonalens skoklädda fötter i sin kamera, som säkerhetsmannen alltså har tagit.
Min säkerhetsperson frågar inte så mycket.
Efter genomsökningen är det dags för kroppsvisitering med metalldetektor. Jag får vänta på att en kvinna blir ledig för att eskortera mig till ett rum avstängt med ett draperi. Av med skorna, sedan genomsökning av hela mig med metalldetektor. Hon är trevlig och proffsig men situationen känns obehaglig.
Väl tillbaka tvingas jag vänta på Anna. Henrik och Per har försvunnit.
– Var är våra vänner? frågar vi vakterna.
– Jag vet inte, en har gått igenom.
– Den andra, då?
– Ni kommer att ses vid gaten.
Vi blir oroade för att Per eller Henrik fastnat någonstans.
Anna och jag lämnas inte ensamma en sekund. Vi får inte ens checka in själva, det gör en vakt. Jag ser ingen annan som råkar ut för samma sak. Efter incheckning eskorterar vakten oss en särskild väg till nästa säkerhetskontroll. Där får vi gå in genom en specialingång, antagligen eftersom vi redan är väl undersökta och för att inte ge oss tillfälle att komma i kontakt med någon annan som skulle kunna ge oss någonting, vad det nu skulle vara. Sedan lämnar han oss att gå igenom passkontrollen.
Vi hittar Henrik i tax-freeområdet.
– Är Per kvar någon annanstans?
– Han handlar kaffe.
Vi slappnar av. Men jag känner mig inte säker på att vi verkligen ska få komma med planet förrän vi väl sitter där.
Även när vi mellanlandar i Wien känner jag mig osäker på om någonting mer ska hända. Mannen i passkontrollen ser rätt trevlig ut. Jag lägger märke till att han har ring i örat. När han får se baksidan på Annas och mitt pass, med den röda klisterlappen, garvar han lite.
Det känns faktiskt skönt.
Alla döda människor
Jag hade tänkt skriva om olika personer som har blivit skjutna. Arafat, som blivit ryggmärgsskadad när han skjutits av israelerna och satt i rullstol. Hur han med hjälp av rehabilitering lyckats skaffa arbete, hustru och barn. Han blev skjuten när han befann sig vid Qalandia bland en massa andra människor. De som bevittnade händelsen säger att de såg hur soldaterna siktade på just Arafat, där han satt i sin rullstol. Men soldaterna säger att det var ett misstag, de skulle skjuta in i flyktinglägret vid Qalandia. Beskjuta flyktingläger gör man regelmässigt och då dödas alltid någon. Ett barn, en man, någon som råkar röra sig på fel ställe.
Anna som visade bilder på barn och unga människor för personer i flyktinglägret Askar camp. Hon hade tagit dem när hon var där förra gången. När hon bläddrade kommenterade hennes vänner bilderna:
– Åh, men han är död. Och han är död, och han.
Anna stängde igen albumet.
Så vad ska man skriva? Om den nioåriga flickan som sköts i Gaza? Om de civila israeler som dött i självmordsattacker? Om hur de israeliska soldaterna retar barnen tills de kastar sten på dem – och då skjuter dem? Om alla som dör... Det går inte.
Ockupationens arkitektur och de sprängda ljudvallarna igen
Bosättningarna som byggs på ockuperad mark är raka, stela, identiska och fula. De ligger högt uppe och runt omkring dem röjs det upp för att bosättarna ska kunna ha kontroll över sina omgivningar. Israelerna bygger även vägar och spårvägar på Västbanken, som bara är till för israeler. Bland annat åkte vi förbi spårvägen som Connex bygger, som kommer att förbinda bosättningar.
På Västbanken finns det 250 000 bosättare. I Gaza fanns det 9 000. De utrymdes förra året, de enda spår som finns kvar efter dem är ruiner och öppna områden omkring.
På ett ställe lämnades bosättarnas enorma växthus faktiskt intakta. En vanlig taktik är annars att israelerna förstör till exempel fabriker när de lämnar ett område. Det gjorde de i Nablus: först tog de över palestinska fabriker och när de drog sig tillbaka förstörde de dem. Dagen bosättarna hade försvunnit från Gaza började israelerna med sina sonic booms – planen spränger ljudvallen – över Gaza.
David Henley, psykiater, råkade befinna sig i Gaza under en omgång med sonic booms.
– Jag vaknade på natten av ett fruktansvärt ljud. Det var det värsta ljud jag hört, det går inte att föreställa sig. Jag förstod vad det var, eftersom jag hade hört talas om det. Planen flög förbi igen och jag spände mig enormt, men ingen ny boom kom, så jag slappnade av. Det upprepades några gånger, och till slut somnade jag om igen. Då kom nästa boom. Sedan upprepades boomarna med ojämna intervall. Dagen efter var alla som kom till vår workshop helt förstörda. Barnen var skräckslagna.
Under den dagen fick David ett fönster över sig, som flög ut ur ramen vid en boom.
Överallt förstör israelerna palestinska hus. Det tar 10 minuter att riva ett helt hus. Många betalar en månatlig summa till Israel för att slippa få sina hus utanför Jerusalem rivna. När de efter flera år har betalat av den fastställda summan kan det komma ett nytt papper: betala mer eller få huset förstört.
Huset bredvid Tahas är ockuperat av militanta bosättare från USA. De gick helt enkelt in och slängde ut människorna som bodde där tillsammans med deras ägodelar. Bosättarna är beväpnade – det är inte civila palestinier. Trots att de palestinska ägarna fått rätt i domstol är det ingen som verkställer domen. Bosättarna får helt enkelt bo kvar i huset de tagit.
Ofta utryms hela byar, som här, en bit utanför Jerusalem.
Det konstigaste med bosättningarna är att de är så enormt fula. Anders Gustafsson, arkitektstuderande i Nablus, håller med mig.
– Jag hade faktiskt tänkt skriva en artikel om dem till en arkitekturtidskrift. De är liksom antitesen till allt vi fått lära oss.
Första palestinska oberoende nyhetsbyrån vinner mark
Chefen över Ma'an Network, Raed Othman, är bara en av många företrädare för ickestatliga organisationer som vi träffar som får bidrag från utlandet. Han är oroad över vad som kommer att hända nu när Hamas kommer till makten – kommer Danmark och Nederländerna att dra in sitt treåriga startbidrag till Ma'an? Kommer Hamas att gå med på att den sekulariserade organisationen får pengar?
Ma'an är ett projekt där man samlat ihop lokaltv-stationer och gått samman om ett program med lokalnyheter som sänds under en timme varje dag. Man visar även feature, direktsända debatter från Palestine legislative council (PLC), har just börjat sända radio, och har en nyhetsbyrå, Ma'an News Agency, med korrespondenter och fotografer i varenda stad på Västbanken och i Gaza.
De startade 2004 och deras enda konkurrent är den statliga Wafa, kontrollerad av Fatah.
– De har inte varit så glada över att vi drog igång. Vi blir mer och mer populära och nu har vi tre gånger så många sidvisningar som Wafa.
Ma'an betyder tillsammans och idén är att bevaka både vad som händer i Israel och i Palestina. I nyhetsbyråns lokaler i Betlehem sitter tre små redaktioner tillsammans i ett rum: en som producerar material på engelska, en på hebreiska och en på arabiska.
På Raed Othmans kontor sitter ett stort porträtt av en man.
– Det är min morbror Ahmad Noman, han blev skjuten under invasionen av israelerna, den 8 mars 2003.
Ahmad Noman var läkare och en av grundarna till lokaltv-stationen Betlehem tv. Han åkte i en bil märkt med läkare mot sjukhuset för att ta hand om sårade, när soldaterna öppnade eld mot honom.
– Han nästan var framme, 100–150 meter från sjukhuset. De hittade 28 kulor i hans kropp.
Just nu skrämmer säkerhetskontrollerna mest
Anna och Henrik har skrämt upp mig inför återresan. På väg från Israel utsätts man nämligen för en omständlig inspektion – om man har varit i Palestina.
– Var har du varit? Varför då? Vad har du gjort där? Har du varit i Israel? Har du träffat någon palestinier? Har du fått något av någon?
Sist Anna gick igenom frågade säkerhetsvakterna flera gånger om vilken ideologi hon hade.
Alla väskor söks noggrant igenom. En gång fick Anna även klä av sig alla kläder och kroppsvisiteras. Det här kan upprepas flera gånger, tills personalen är nöjd.
Vad syftet är? Kanske att få människor att undvika att komma tillbaka till Palestina.
Nu har vi dessutom varit i Gaza. Det ser inte bra ut för oss...
Å andra sidan, det som gör att det ser lite ljusare ut än vanligt, är att det har varit många "internationals" här för att bevaka valet. Det kan göra att de inte lägger ner lika mycket energi på oss som de skulle ha gjort annars... Vi får se imorgon.
Vilken galen hjärna har tänkt ut det här?
Riv apartheidmuren, har någon skrivit vid Qalandia checkpoint vid Ramallah.
Jag har funderat över hur man ska beskriva muren och alla checkpoints. Men det är svårt. Bara tanken på hur någon har kunnat fundera ut någonting så galet får hjärnan att vrida sig några extra varv.
Och som Henrik säger: om den hade byggts vid gränsen, på Israels sida, hade man inte kunnat säga någonting om den. Men som det är nu byggs den uteslutande på palestinskt område, och den skär av samhällen kors och tvärs. Var vi än rör oss har vi den, här och där, på de mest oväntade ställen. Och så dessa checkpoints som är överallt. Vissa utbyggda som stora hangarer med grindar och långa gångar fram och tillbaka avskilda av galler. Taket är gjort av korrugerad plåt. Som till exempel Qalandia.
Andra består av några tungt beväpnade soldater som står och kollar alla pass och bestämmer vem som ska in eller ut. Helt godtyckligt. Som Hawarra vid Nablus.
På båda sidor finns taxibilar och servis – bussar – som inte kan komma igenom. Man får alltså kliva ur sitt fordon, gå igenom och ta ett annat på andra sidan.
När vi gick ut från Nablus genom vägspärren hade personen längst bak i kön väntat i tre timmar på att komma ut ur staden. Vi fick gå förbi hela kön, och jag skämdes.
En kvinna grät utanför spärren, hennes son hade dragits in för inspektion i ett skjul. Slutligen kom han ut, han var ok. Men ingen vet varför vissa inspekteras eller inte, varför vissa får komma igenom eller inte.
Dagen efter valet hade soldaterna stängt checkpointen i Ram, på vägen mellan Jerusalem och Ramallah, och tagit taxibilar i "förvar". För att få tillbaka dem måste chaufförerna betala soldaterna.
När vi åkte hem från Betlehem idag berättade den unga gulliga taxichauffören som skjutsade oss till checkpointen att han hade varit i Sverige och hälsat på en släkting utanför Malmö, och i Tyskland. Men han hade inte fått komma in i Jerusalem, 20 minuter bort, på 12 år. Vad ska man säga? Det är så absurt.
Saed, den 22-åriga studenten i Nablus, har bara varit utanför staden en enda gång i hela sitt liv. Då gjorde han en kort resa men höll sig i närheten av Nablus.
På Ma'an Network, ett alternativt mediacenter med kontor i Betlehem, Ramallah och Gaza och medarbetare i varenda stad i Palestina, berättade fotochefen Magnus Johansson (en av få utlänningar på byrån) att Israel håller på att bygga murar runt varenda palestinsk stad på Västbanken. Snart är alla städer inringade.
– Även Betlehem kommer att bli israeliskt. De kommer aldrig att släppa staden.
Många, många har blivit skjutna vid vägspärrar. De större, mer instititutionaliserade som Qalandia, Erez (Gaza) och den vid Betlehem, är lugnare eftersom personalen slipper ha direktkontakt med de som passerar. Men hemskare på ett annat sätt, eftersom man känner sig berövad all mänsklighet.
Och ingen vet: kommer jag ut? Kommer jag in? Måste jag vänta i fem timmar? Kan jag bara gå igenom? Kommer jag aldrig ut?
Ingen nappade på förslaget om föräldraledighet för män
Amal Khreishe från Nationella initiativet, det parti som fick tredje flest röster i opinionsmätningarna men slutligen bara 2 mandat, arbetar med kvinnofrågor i Palestina. Bland annat samarbetar hon med svenska Kvinna till kvinna, som har kontor i Jerusalem. Vi träffar henne på Angelos, en populär restaurang i Ramallah.
Amal Khreishe stod på sjunde plats på partiets lista, men blev arg eftersom hon tycker att hon är en erfaren politiker. Hon bråkade sig till en delad femteplats – men nu efteråt så står det klart att det inte hjälpte.
– Vi vill bli sedda som politiker och inte kvinnokämpar. Ofta är det så, vi är starka och blir respekterade. Men det finns en skillnad mellan vad männen säger att de tycker och hur de beter sig, säger Amal.
I Palestina har kvinnor rätt till 70 dagars föräldraledighet. Männen har inte rätt att vara lediga ens en dag.
– Men när jag föreslog att vi skulle försöka jobba för att män ska få två veckors föräldraledighet var det ingen som ens svarade.
Hon berättar att bara 14 procent av arbetskraften i Palestina består av kvinnor.
– Det beror både på hur förhållandena är under ockupationen, och på hur vår kultur är.
– Jobbar ni på att förändra det? frågar jag.
Amal skakar på huvudet.
– Nej, det går inte nu. Nu är det en akut situation som vi befinner oss i som folk, vi måste ta itu med det först.
En hungrig kattkompis i Gamla stan i Jerusalem
Ok, nu har jag gjort det
Mannen som avslöjade att Israel har kärnvapen och sedan fick sitta fängslad i 18 år, varav 12 år i isoleringscell, är ibland på vår hotellrestaurang. I förrgår, till exempel, men då var jag för trött för att hälsa. Men idag har jag faktiskt skakat hand med honom – två gånger.
I skuggan av det palestinska valet hålls en rättegång mot honom. Den 9 februari är nästa tillfälle i domstolen, då poliser ska vittna mot honom.
Han får inte prata med västerländska journalister eller röra sig fritt. Att inte prata med journalister har han bevisligen brutit flera gånger, och nu kommer det rättsliga efterspelet. Han tror inte att han kommer att få något särskilt strängt straff.
Det krävs en del vin för att bekämpa Hamas
Dagen efter valet är de vi träffar förvirrade. Chefen för tankesmedjan Panorama, Riad Malki, verkar förtvivlad. Medan vi är på hans kontor får vi hela tiden nya rapporter om hur Hamas får fler och fler mandat allt eftersom rösträkningen fortskrider.
– Problemet är att det är så många som inte förstår vad de röstar på. Det finns de som röstar på Hamas för att de är emot Fatah, korruptionen och eftergivenheten mot Israel. De vill inte alls ha en muslimsk stat. Sedan finns det de som är hardcore, men de är betydligt färre. Men det syns ju inte på röstantalet.
– Har det pratats mycket om Hamas religiositet innan valet? frågar jag.
– Nej, i princip ingenting. Min mamma, pappa och svägerska röstade på Hamas. De kommer att ångra sig. Ingen av dem är religiösa.
Senare träffar äter vi lunch hos Ali Ayyad och hans famílj i Abu-Diss, förut en förort till Jerusalem, nu brutalt avdelad av muren. Även Ali är förkrossad. Han skämtar hela tiden om Hamas, men han är nedstämd.
– Nu kommer jag inte ens att kunna röra vid mina döttrar. Du måste ha slöja, Sara.
– Varför ska inte män ha slöja? säger Sara, 13 år, surt. De har också hår. De kan ha slöja.
Vi dricker vin till lunchen för att protestera mot Hamas – ingen alkohol enligt islam.
När vi går omkring i Abu-Diss åker karavaner med glada Hamasanhängare förbi oss flera gånger.
Ali är lokal politiker och föreståndare för en barnstuga i Abu-Diss, delvis finansierad av Sida-pengar. Där kan barn rita, lära sig läsa, lära sig borsta tänderna, låna böcker, använda datorer.
Dataspelen är populära bland killarna. Om Laila Freivalds menar allvar med sitt hot om att dra in stödet till Palestina om Hamas inte erkänner Israel, så kommer barnstugan och det nyöppnade kvinnocentrumet kanske vara tvungna att stänga.
I barncentrumet visar Alis medarbetare teckningar barnen har gjort. Det syns att de växer upp i Palestina.
På kvällen blir det mer protestvin. Nu har palestinierna både Hamas och Israel att slåss emot.
– Det här betyder att freden är slut, säger studenten Saed i Nablus. Nu blir det krig.
– Är du rädd?
– Rädd? Det är alltid krig här.
Var är EU-observatörerna?
Senare på kvällen vid 19.30 får vi höra att sluttiden för valet förlängts från 19.00 till 21.00. Vi går förbi postkontoret vid Herodesporten igen. Ingen från pressen är kvar. En man vi pratar med berättar att han väntat där länge och att bara 35 procent av dem som får rösta vid den här vallokalen har gjort det.
Även alla valobservatörer från EU är plötsligt borta.
– De gick vid sju, säger mannen.
Enligt de senaste valundersökningarna kommer Fatah att få 40 procent och Hamas 30 procent. Det var ungefär samma siffror som förutspåddes innan.
Fatah och världspressen uppträder på valdagen
Tillsammans med press och valobservatörer från hela världen står vi utanför postkontoret vid Herodesporten i Jerusalem. Det är högt tryck.
Några Fatahkillar sjunger och showar inför kamerorna. Vid det här postkontoret får 3 500 av de 6 300 palestinier som får rösta i Jerusalem rösta. De andra 115 000 röstberättigade får som sagt åka ut från Jerusalem genom någon checkpoint till Västbanken. Några personer från Coalition for Jerusalem står med plakat med texter som "Which 6 300?".
Plötsligt börjar någon ropa och folk strömmar till. En kvinna, Jehad Abu Znead från Fatah, står och ropar med en palestinsk flagga över huvudet.
– Befria Palestina!
Det är förbjudet att ha palestinska flaggor i Israel och Jerusalem och Anna blir orolig för att polisen ska komma. Men Abu Znead får hålla sina tal och intervjuas och filmas av världspressen – kanske är just de anledningen till att polisen uteblir.
Inget utomäktenskapligt sex efter valet om Hamas vinner
Dagen före valet träffar vi företrädare från de tre partier som fått högst siffror i opinionsundersökningarna. Fatah, som har makten nu, Hamas, som ställer upp i val för första gången (under namnet Change and Reform), och Nationella initiativet, som är ett sekulariserat, intellektuellt parti. Hamas ligger på omkring 30 procent och Fatah något högre. Nationella initiativet, Al Mubadara, hoppas på att få upp till 10 procent. Partiet är startar av Edward Saed, kompis med den nuvarande ledaren Mustafa Barghouthi.
På Hamas kontor tas vi emot av deras pressekreterare Baha. Han har tidigare pratat i telefon med Anna, som frågade om det är honom vi ska träffa.
– Me? But I am nobody! utbrast han då.
Och nu när vi ser honom... Han är verkligen en ödmjuk, osäker person. Jag frågar om det är många internationella som besökt deras huvudkontor och han svarar ja.
– Alla vill komma. Alla har varit här – utom israelerna.
Utanför intervjuar ett ryskt tv-team några från dem.
Baha har en examen i statsvetenskap och journalistik, och skulle ha velat studera vidare för en bättre examen. Men han har inte fått komma ut ur Ramallah för israelerna, och kunnat ta sig till ett annat universitet med högre utbildningar.
Det finns två kvinnor på det ganska skruttiga kontoret, en har slöja som täcker håret och en har slöja som täcker allt utom ögonen.
Vi träffar Ahmads Abdel-Aziz, som står med på Hamas distriktslista för Ramallah.
132 personer ska väljas till parlamentet. 66 kommer från distriktslistor och 66 från nationella listor.
Abdel-Aziz är motsatsen till Baha, ger ett stort intryck.
Han förklarar deras politik, genom Henrik som tolkar. Ja, visst, de vill basera samhället och lagarna på sharia.
– Islam har reglerat de muslimska länderna i 1 500 år, och lagt grunden även för de europeiska länderna. Islam passar bäst här. Det är inte bara en religion, det är ett samhällsystem.
Vissa internationella lagar kommer Hamas inte att acceptera, som att kvinnor får ha sex före äktenskapet och att män får ha det med män.
– Män, då? Får de ha sex före äktenskapet, frågar jag.
– Nej, det ska också vara förbjudet.
Han betonar att det handlar om stegvisa förändringar, som vara frivilliga. Genom upplysning ska man övertyga folket.
Vi frågar om Hamas erkänner staten Israels rätt att existera.
– Jag ska ställa en motfråga. Erkänner Israel staten Palestinas rätt att existera? När de gör det kan vi svara på den frågan.
Friheten borta från skylten
På väg in i Ramallah genom Qalandia checkpoint ser vi att "frihet" som någon klottrat på den israeliska skylten med blomman, under "säkerhet" som var roten, är borttaget. Arbeit macht frei som någon hade skrivit är övermålat med svart.
Nablus och alla hål
Nablus ligger i en gryta i bergen, och bebyggelsen klättrar upp på bergssluttningarna. Staden är ett starkt fäste för de terroriststämplade Hamas, i kommunalvalen fick de 73 procent.
– Men då ska man komma ihåg att kommunalvalen handlar mer om service och kommunala tjänster än om politik, säger Amal Kreishe från Nationella inititiativet senare när vi träffar henne i Ramallah.
Från staden har en hel del självmordsbombare kommit. Det gör att den är hårt drabbad av israeliska räder och bombningar och det är kanske därför vi har svårt att komma in i staden.
Liksom i alla andra städer vi är i märks det att det är val snart. Överallt flaggor och valaffischerna. Gröna flaggor är för Hamas, gröna för Fatah, och gula för Nationella initiativet.
I Gaza var det en tydlig övervikt för gröna flaggor, här verkar det mer jämnt.
När vi går runt med tre studenter, Saed, hans kompis och svensken Anders, visar de hål, ruiner och kulhål överallt i den gamla staden, ett av våra kulturarv.
– Här kom det en missil när hela familj var hemma, säger han och pekar uppåt.
En hel våning är borta.
På ett annat ställe sitter det skyltar från Unesco och EU om att de ska åter bygga byggnaden som bombats bort.
En grupp svartklädda män och pojkar sitter på en trappavsats. Ovanför dem sitter martyraffischer och det hänger en krans med blommor vid dem. Bredvid en av männen står ett enormt gevär.
– Kan jag fotografera dem, frågar jag Saed.
– No, no, no, säger han med eftertryck. They are warriors.
– Jihad? frågar Per.
– No, warriors.
Många av männen kan vara efterlysta av Israel och det är därför känsligt att fotografera på gatorna.
Soldaterna fotograferar och skrattar åt en gråtande Leah
Vi kommer inte in genom checkpointen utanför Nablus. Den här checkpointen är inte lika stor som Qalandia vid Ramallah eller Erez vid Gasa. Här står finniga, ibland nervösa, unga värnpliktiga med stora automatvapen. Automatvapen är förresten något som även poliser i både Israel och Palestina har.
Anna ringer frenetiskt till ansvariga officerare för checkpointen och till PGS kontor i Sverige. När vi väntar börjar jag prata med israeliska Leah, som är volontär från Women against the Occupation and for Human Rights, en israelisk organisation. Hon är 27 år gammal och jobbar som dövtolk. En dag i veckan, ungefär, står hon och observerar vad som händer vid olika checkpoints. I dag kom hon vid sju på morgonen, de åkte vid sex från Tel Aviv.
– En del soldater blir lättade när vi kommer. De har elaka befälhavare, men vill inte vara hårda själva. När vi kommer får de ett skäl till att agera mer humant. Men andra hatar oss, som de som är här nu. De låtsas inte om oss, de pratar inte ens med oss.
– Vad säger andra israeler om vad ni gör? frågar jag.
– Det är olika... Min familj tycker att det är bra. Men många kallar mig för arabhora eller skriker att jag knullar araber. Som om det vore så farligt, säger hon med ett snett leende.
Senare ser jag att det händer något. Leah och hennes kollega Mickey står en bit inne i spärren tillsammans med några palestinier och soldater. En soldat fotograferar observatörerna, och Leah fotograferar soldaterna.
Hon kommer tillbaka och gråter så att hon skakar. Den tredje observatören på plats tröstar henne.
Jag frågar vad som har hänt när Leah är lugnare. Ett sjukt spädbarn som är bara några timmar får inte komma ut ur Nablus, till sjukhuset som ligger utanför checkpointen. Föräldrarna gråter. När Leah sade åt soldaterna att vänta medan hon ringde the District Cooperation Office (DCO), så struntade soldaterna i henne. De sa åt föräldrarna att de fick ta taxi eller ambulans – något som kostar en förmögenhet och viftade undan dem. Bebisen är blek och alldeles svettig. Leah fotograferade soldaterna. När Leah började gråta fotograferade soldaten henne och senare hör hon hur de skämtar med vaktavlösarna om hur hon stod och grinade.
Jag gråter också.
Leah ringer DCO i alla fall, och en man därifrån kommer till platsen. Soldaterna är skyldiga att hjälpa sjuka. Mannen från DCO hjälper familjen att få en taxi och soldaterna släpper igenom dem.
Men soldaterna har ringt efter polis, eftersom de vill ha bort Leah. Soldaterna själva får inte ingripa mot civila israeler. Polisen kommer och för Leah och Micki åt sidan. Sedan tar han dem till sin bil. Efter en stund kommer de tillbaka, glada.
– Det är otroligt, säger Susan. Han var vänligt inställd till oss. Han tog oss till bilen för att spela lite för soldaterna. Han sa bara åt oss att inte gå in i checkpointen.
Den här gången slutade det kanske bra. Men det är inte alltid det finns observatörer på plats och det är inte alltid de kan ringa en myndighetsperson. 39 nyfödda barn har dött i checkpointsen sedan år 2000 för att soldaterna inte släpper igenom dem till sjukhusen.
Vi kommer igenom in till Nablus efter två timmar, för att en svensk högt uppsatt tjänsteman ringer checkpointen.
Svenska konsuln inte glad över Gazabesöket
– Jaså, ni har varit i Gaza? Så ni följer inte våra rekommendationer? säger den svenske konsuln lite irriterat när vi är på besök. Men nu hoppas jag att ni håller er på Västbanken.
– Ja då, nu ska vi bara vara på Västbanken. I dag åker vi till Nablus, säger Anna.
– ... utom Nablus och Jenin, skulle jag just säga. Läser ni inte våra rekommendationer?
Arbetaruppror och väntan i Erez
På vägen ut från Gaza är först gränsen stängd på Palestinasidan. De får inte släppa ut oss, och någon mumlar om att det beror på israelerna: de håller på att privatisera sin del av checkpointen.
Efter en stund får vi gå, men vi fastnar vid grinden in till Israelsidan. Vi hör vrål och en kompakt ljudmassa av högljudda röster, men det går bara att svagt urskilja en massa människor på andra sidan israeliska säkerhetskontrollerna. Vi väntar och väntar. Sedan ser vi en massa soldater med dragna vapen. Ljuden lägger sig. Snart kommer det förbi en massa uppspelta och uppretade arbetare på väg in i Gaza. En argentinsk katolsk präst som bor i Betlehem tolkar åt oss.
Flera av arbetarna har väntat på att få komma in i Gaza sedan 03:00. Nu är klockan sex på kvällen. Till slut tröt väl deras tålamod.
Sist kommer tre män som får stödjas av andra.
– Är de misshandlade.
– No, it's the pressure.
Den argentiska prästen nickar mot anläggningen.
– The israelians... They learnt something from the germans, säger han..
Efter det följer en lång väntan... Tills det äntligen är vår tur att ta av oss jackor och metallföremål och lägga dem på det rullande bandet för röntgning. Sedan går vi in, en och en, i den bisarra "saftblandaren" – en kroppscanner i en glasbur. Hägtalarröster talar skrällande om för alla i checkpointen vad vi ska göra och inte göra. På det här stället talar de till och med engelska, vilket är skönt. Glasörrarna stängs bakom mig. Stå brett i sär, upp med händerna över huvudet. Saftblandaren scannar kroppen, två fotoblixtar bränner till mot ansiktet. Klart.
Jag kan ta mina saker från det löpande bandet och gå vidare till den bisarra passkontrollen i ett kontor bredvid. En del blir utfrågade, andra inte. Det tar ett tag, vi får en massa stämplar och små lappar i oilka färger. Tre meter bort måste vi visa upp passet igen innan vi går ut ur bygganden, och kontrollanten ta en av lapparna. Ute vid vägspärren visar vi upp passet igen, och en annan av de små lapparna försvinner...
Catrin som är med oss blir tillbakavisad. Hon måste gå in på kontoret igen, hennes lapp hade fel färg.
– Så gör de bara för att hon frågade om hon kan komma in i Gaza igen, säger Anna.
När vi kommer ut till Taha, som kört oss, kramar han lättat om oss - trots att han fått vänta nästan fyra timmar på oss.
Psykiatrisk vård etablerar sig i Gaza
I Gaza bor det 1,5 miljoner människor. För fyra år sedan var siffran 1,2 miljoner människor. Och 50 procent av invånarna är under 16 år, berättar Dr Ahmed Abu-Jawahina, klinikchef för Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP).
92 procent av alla barn i Gaza har upplevt någonting traumatiskt, som att deras armar blivit brutna av israeliska soldater eller att deras föräldrar misshandlats framför dem. Och det är många barn som har fått sina armar brutna av soldater. De gick in i skolor och bröt armarna på dem "för att de inte skulle kunna kasta sten på soldaterna".
GCMHP behandlar framför allt ex-fångar, kvinnor och barn.
– I början när vi startade för 16 år sedan kom ingen hit. På två månader kom en enda person till oss. Det ligger inte i kulturen att visa upp mental ohälsa, säger Ahmed Abu-Jawahina.
Efter att de hade gått ut med massiva informationskampanjer; besökt alla hem i "hot areas", områden nära bosättningar eller israeliska gränsen, gått ut i skolor, organisationerm sportklubbar mm fick de fler patienter.
Nu har de hunnit behandla 17 000 människor. Inte illa i ett samhälle där mental ohälsa gör att du blir utfrusen eller kan få din man att skilja dig från dig.
Ahmed Abu-Jawahina berättar om en kvinna som han behandlat. Soldater tog sig in i hennes hus och fotograferade henne i situationer av sexuellt tvång. Med fotona som hjälp tvingade de henne att bli kollaboratör.
Här utbryter en diskussion om hur vanligt det är att israeliska soldater begår våldtäkterer mot palestinska kvinnor. Informationschefen Husam El-Nounou hävdar att det bara förekommit en enda gång under alla dessa år. Men det finns flera vittnesmål om att det förekommit i till exempel fängelser. Problemet är bara att det är så tabu och de sociala konsekvenserna är så stora att inte många klarar tala om vad man varit utsatt för.
Sedan de 9 000 bosättarna som fanns i Gaza körts bort av israeliska staten började israelerna med "sonic booms", plan som spränger ljudvallen över Gaza, Ljudet är så starkt att väggar spricker och fönster splittras. Ljudattackerna utförs slumpmässigt under kanske ett dygn då och då får förödande konsekvenser. Människor får flashbacks till tidigare bombningar. Barn blir extremt rädda.
– En pojke gick omkring med händerna för öronen hela tiden för att skydda sig, säger Husam El-Nounou och illustrerar sin berättelse.
En annan flicka i en skola sa, apropå att Ahmed Abu-Jawahina berättade att barnen ska tänka på att deras föräldrar finns där när det är läskigt:
– Men det fungerar inte, det du säger.
Sedan refererade hon till en liten pojke och hans pappa som blivit ihjälskjutna när pappan försökte skydda honom.
De använder olika terapimetoder i centret. Ahmed Abu-Jawahina säger att de försökte med rapid eye movement therapy, som brukar användas vi posttraumatiskt stressyndrom. Men den metoden fungerade inte.
– I början av terapin ska man få patienterna att hitta en plats i sig där de känner sig säkra. Det visade sig att det inte gick för Gazaborna. De känner sig inte säkra någonstans: i hemmet, på jobbet, på gatan. Var som helst, när som helst kan israelerna gå in eller beskjuta dem.
Kanske blir det bättre nu när israelerna inte fysiskt är närvarande inne i Gaza. Men de är ändå närvarande, genom ljudboomarna som kan komma när som helst, bomberna, gränserna, hotet om beskjutning utifrån.
Och Ahmed Abu-Jawahina tror att det är svårt att få folket att leva vidare i fred efter allt våld de upplevt.
– Alla palestinier skulle egentligen behöva terapi.
Sönderbombade vägar försenar oss & om Hamas
I dag har vi varit i Gaza hela dagen. Det värsta var skämten innan om att vi skulle bli kidnappade – från de flesta vi pratade med innan, även palestinier, och osäkerheten om vi skulle komma in överhuvudtaget – trots tillstånd är det upp till vilket humör israelerna är på den dagen.
Vi kom in utan större problem, samtidigt som en massa tv-team och journalister.
På andra sidan de långa gångarna – först isrealiska kontroller och uppvisande av tillstånd mm, sedan grindar, en lång israelisk gång, sedan två grindar och en palestinsk lång gång och en palestinsk kontroll. Sedan väntar en taxiresa till Gaza Community Mental Health Project som är beläget med utsikt över den långa, långa sandstranden.
Vi får ta en omväg. Huvudvägen är sönderbombad sedan två veckor tillbaka av F16-flygplan.
Gaza är en liten landremsa på västkusten, norr om Egypten. Området ligger helt avskuret från Västbanken. Det är det mest tättbefolkade i världen.
I Gaza har nyligen en del personer fått för sig att de ska kidnappa "internationals" för att driva igenom krav som t ex att ska få arbeten. Det drabbar de internationals som är där: hjälparbetare och journalister. Många palestinier är milt sagt upprörda över kidnappningarna. Så när maskerade, beväpnade svartklädda män körde fram med sin bil och skulle kidnappa två amerikanska journalister kastade uppretade palestinier sten på dem tills de gav upp och fick fly därifrån.
I Gaza är Hamas starka och religionen spelar en stark roll. Hamas har till exempel majoritet i en del kommuner. Hamas vill att lagarna i Palestina ska baseras på sharia. De har kvinnor med i sitt parti Change and reform, men de kvinnorna sägs mest vara alibin. Enligt vallagarna måste man ha en viss andel kvinnor på listorna. I opinionsundersökningarna ligger Hamas/Change and reform på andra plats, tätt efter Fatah, som är impopulära på grund av att de är så korrupta.
Men enligt en annan undersökning vill bara 2,7 procent av palestinierna ha en muslimsk stat baserad på sharia. Så många ser Hamas framsteg som ett tecken på att folk vill protestera mot korruptionen och mot Israel.
Change and reform säger även att de vill befria Palestina, men att de kan tänka sig att tala med israelerna... Inte bara skjuta, alltså.
"Hamas följer spelreglerna"
På kvällen sticker vi en kortis till Ramallah för att träffa en internationell valobservatör som bor på ett lyxigt hotell i staden. Muren gör att resan tar mycket längre tid än den skulle ha gjort annars.
På vägen måste vi passera två checkpoints; en från Jerusalem, samma som på förmiddagen (Ram), och en in till Ramallah. Den ut från Jerusalem kan vi passera sittande i bilen. Efter en lång resa med muren som ständigt sällskap kommer vi fram till Qalandia, den andra checkpointen. Vi måste lämna vår lilla buss och gå genom mörkret i lera fram till gränsen.
Anna blir chockad, när hon var där senast var gränskontrollen ganska liten. Nu är det en enorm anläggning, med långa inhägnade staket och boskapsliknande fållor. Det är inga problem att passera kontrollerna och vi träffar valobeservatören som bland annat berättar att väpnade Hamas är strikt korrekta och följer valreglerna till punkt och pricka.
När vi ska tillbaka står ett hundratal bilar i kö för att få komma igenom checkpointen. Inte många av dem kommer att komma igenom. Vi träffar på några killar som står och klistrar upp valaffischer på muren i nattmörkret.
– Ironiskt, säger Henrik. Valaffischerna är en symbol för frihet och demokrati och de sitter på något som står för den absoluta motsatsen.
Kontrollerna ut från vad israelerna anser vara palestinska områden till vad de anser vara israeliska områden är rigorösa.
Högtalarröster skriker ut order man inte förstår, och vi vandrar i små fållor, stängs in mellan galler, och slussas vidare till nästa långa gång. Det känns som om jag inte är en person. Möjligen boskap, men inte en människa. Det är galler, hangarliknande tak, långa gångar.
Vi får vänta här och där på lampor som ska slå om till grönt, för att passera olika grindar. "lägg väskan på bandet för röntgen." Men bandet rullar inte. Ska jag ta min väska igen? Vakterna bakom de tjocka glasfönstrena säger ingenting. Till slut tar jag upp den och går igenom metalldetektorn... Det är ok.
På väg in/ut ur checkpointen sitter en helt bisarr skylt om fred och hopp. En blomma symboliserar det hela, och roten på den är säkerhet...
CNN försökte "hjälpa" Hamas
Precis när alla kyrkklockor – det finns hur många kyrkor som helst – börjar ringa i Gamla stan i Jerusalem kommer en liten lutheransk biskop ut och hälsar på oss i foajén i The Church of th Redeeemer. Det är biskopen Dr Munib Younan, som faktiskt varit i Sverige två gånger och till och med hållit tal på Sergels torg.
På hans kontor diskuterar vi valet och Palestinas framtid. Biskopen är förbannad på de få palestinier som försöker göra motstånd mot israeler fysiskt.
– De förstör för alla.
Jag får en stark känsla av att palestinerna kommer att låta sig – de kan inte annat, de har ingen makt – marginalisera sig mer och mer. Muren byggs långt innanför de gränser som fastslogs 1949 efter det första arabisk-israelska kriget, på ockuperad palestinsk mark. Den slingrar sig hit och dit, och kors och tvärs... Den gör små svängar så att bosättningar, bördig mark och vattenkällor hamnar på israeliskt område. Det finns 250 000 bosättare i Västbanken. 250 000 människor som illegalt ockuperar palestinsk mark och som inte kan bli bortkörda av palestinier – bosättarna är beväpnade men inte palestinerna – och som inte körs bort av israelerna.
Sedan berättar biskopen att han välsignat olika politiker inför valet, även en Hamas-ledare kom till honom. Hamas-ledaren berättade att CNN hade kontaktat honom och velat att han skulle försöka hålla ett valtal i Jerusalem – vilket är förbjudet, all valpropaganda är förbjuden i Jerusalem – och att de skulle filma honom när han blev gripen av polisen. Då skulle han bli känd och det skulle gå ännu bättre för Hamas i valet. Han hade tackat nej.
– CNN! utbrister biskopen.
Sedan diskuterar vi Israels intresse av att Hamas kommer till makten och legitimiserar ytterligare repressioner gentemot Palestina och att just det som CNN föreslog hände med en annan Hamas-ledare, han greps och Israel ringde media.
Säkerhetssnubben som (inte) ville rösta korrekt...
På morgonen träffar vi assisterande valkoordinatorn för Jerusalem, Firas Shqairat, på hans kontor. För att komma dit passerar vi en checkpoint, Ram.
Telefonerna – mobil, walkie-talkie och fast – ringer hela tiden och det knackar på dörren. Två gånger måste han springa iväg.
– Security problem.
När han kommer tillbaka frågar jag vad som hände.
– En som röstar nu (alla "security people", poliser och säkerhetspersonal anställda av Palestine National Authority röstar i dag, i morgon och i övermorgon, resten den 25 januari) vägrade ta fingeravtryck innan han röstade, eftersom det då kunde komma bläck på valsedeln och den då skulle bli ogiltigförklarad. Han röstade inte förrän jag gav honom ett skriftligt intyg på att valsedeln inte skulle bli ogiltigförklarad och att han inte fick rösta innan han lämnade sitt fingeravtryck, säger Firas Shqairat.
Muren syns överallt man åker. Ett stort problem med valet är att ingen får rösta inne i Jerusalem, eftersom Israel menar att Jerusalem inte är ett palestinskt område. Det handlar om 120 000 personer som måste ta sig från Jerusalem genom någon checkpoint till området mellan Jerusalem och Ramallah och rösta där. Men eftersom Israel systematiskt försöker stänga ut palestinier från Jerusalem så är många rädda för att det ska registreras att de utfört en aktivitet på Västbanken och därmed riskera sin rätt att bo i Jerusalem. De är också rädda för att de ska få problem att ta sig tillbaka efter att de har röstat.
På vägen tillbaka in till Jerusalem går vi förbi checkpointen och visar upp våra pass och visum. Anna ser så skrämd ut när jag säger att jag glömt mitt pass att jag genast slutar att skämta...
Senare på dagen ringer Firas Shqairat och ber om ursäkt för att mötet var så splittrat, och berättar att någon – jag – glömde sitt block på kontoret. Så vi kanske kommer att ses igen.
Första kvällen
Igår somnade vi till tonerna av en glad fest med arabisk hit-musik som pågick nedanför vårt hotellrum. Vi åt vår första middag igår kväll på hotellets restaurang, som ligger precis vid hotellet och saknar egentliga väggar utan bara är täckt med plast och fylld med infravärme och vattenpipor. När musiken började kom snart ett par glada palestinier igång och dansade arabisk dans. Hotell som har internationella gäster är nästan de enda ställena man kan få alkohol på i Palestina. Vinner Hamas valet blir det slut med även det, påpekade Per.
Säkerhetskontrollerna och Libanon
Vi sitter på rummet på vårt sköna, varma hotell Jersusalem stund innan vi ska äta. Ute har spöregnet just lagt sig. Vi hann precis var ute en stund, och kort besöka gamla stan, omgiven av stadsmuren.
Ortodoxa judar med de karakteristiska tinninglockarna och stora hattar – med regnskydd :-) – skyndar förbi (tittar man till höger på bilden kan man se dem skymta. Här och där står militärer och iakttar vad som händer.
Catrin som jobbar på Upsala Nya Tidning kom just till vårt rum, direkt från ett palestinskt flyktingläger i norra Libanon. I Libanon bor palestinier sedan 40 år. De får inte bli medborgare eller bo på andra ställen än i lägren och de får inte ha yrken som läkare och jurister. 40 yrken är förbjudna för palestiner att inneha i Libanon.
Säkerhetskontrollerna: på flygplatsen ser kvinnan som tar emot passen att Anna var i Israel i april. Hon undrar vad Anna ska göra här. Hon kallar fram mig och undrar samma sak, efter att Anna har sagt att vi åker tillsammans. Sedan får vi två lappar våra pass (alla får lappar), som vi ska visa upp när vi går igenom nästa kontroll. Våra lappar visar tydligen att vi ska kollas extra, för en vakt blir tillkallad och hon börjar fråga ut oss vad vi gör här. Efter en stund kommer en vakt till, och frågar mer. Henrik och Per kommer fram till oss, och efter en stund, när Anna förklarat att vi ska diskutera projekt och träffa det svenska konsulatet ungefär fem gånger, får vi gå igenom.
Taha, chauffören, kommer sent. Även han har fastnat i en säkerhetskontroll på väg till flygplatsen. På vägen från flygplatsen pekar Taha mot en annan taxi som står med dörrar och baklucka vidöppna vid en kontrollplats.
– Arabiska taxichaufförer, de blir alltid undersökta.
Men när vi är med i bilen blir vi inte ens stoppade, på vägen ut från flygplatsen.
Framme på hotellet!
Efter en hel dags resande – jag startade 04:30 – är det rätt skönt att ha kommit fram till hotellet. Vi åkte taxi med Taha, som Palestinagrupperna brukar använda, från flygplatsen i Tel Aviv (Ben Gurion) till Östra Jerusalem, på vägar endast till för dem med rätt färg på registreringsskyltarna. Taha har den gula, och får åka på vägar som bara är till för israeler.
Vaccinationer, såklart
Hm, hade glömt att kolla upp en sådan petitess som vad jag behöver för vaccinationer. Hepatit A rekommenderas man att skydda sig mot. Så jag gör väl det, då. Difteri är också en sjukdom man ska skydda sig mot. Ofta sitter difteriskyddet i sedan man vaccinerades när man var liten – men hur vet man om man har skydd mot det fortfarande?
Varför resa till Palestina?
Ja, varför åker jag? Det är svårt att svara på, men kanske åker jag till Palestina för att se hur det är i verkligheten; uppdelningen mellan Palestina och Israel, alla soldater, muren, träffa människorna som lever under dessa villkor, och har gjort det under årtionden. Känna stämningen – särskilt just nu, när det palestinska valet ska hållas.
Jag reser tillsammans med Palestinagrupperna i Sverige, som har fått pengar från Folke Bernadottes fond för att ordna studieresor till Palestina för olika grupper. Bland annat har de tagit med sig arkitekter, bibliotekarier, folkhögskolelärare, journalistförbundet, barnmorskor och svenska ungdomar med judisk bakgrund ner till Palestina och Israel. De som reser bidrar med en del av kostnaden.
Med på resan är Anna Wester, anställd av Palestinagrupperna och den som arrangerat resan, Per Gahrton, ordförande i Palestinagrupperna, och Henrik Carlborg, som är styrelseledamot.
Vi åker den 20 januari för att var på plats under det palestinska valet som hålls den 25 januari och kommer att träffa en mängd personer: valbevakare, journalister, palestinska politiker, israeliska vägrarsoldater, en lutheransk biskop och många fler. Läs om dem här och titta också in på Palestinagruppernas blogg:
http://pgs.blogg.se/
